Natalia Kaleva brukar ordna spökvandringar i museet Carlsro och i gränderna i Kristinestad. Det är många som vill höra om kusligheter som hänt.

Historier om hästar som dött  efter att de dragit likvagnen

11 000 föremål ända från 1600-talet

Carlsro uppfördes 1896 som en sommarvilla åt kommersrådet och skeppsredaren Carl Alfred Carlström.

Det sorglösa sommarlivet tog dock slut i början av 1900-talet när Carlström gick i konkurs 1910 och villan med inventarier såldes på auktion.


Carlsro omvandlades till ett sommarhotell som drevs av ett flertal olika ägare från och med år 1922, men verksamheten var olönsam och hotellet slog igen sina dörrar 1945. 

Villa Carlsro stod oanvänd ända till början av 1960-talet då Kristinestads-bon Åke Weckström ropade in villan på en auktion.


Wecktröm ville öppna ett museum i villan, dels för att bevara byggnaden och dels för att ha en lokal att ställa ut sina samlingarna av föremål från Kristinestadsområdet. Han var en idog samlare genom hela livet och museets samlingar utökades genom åren.

Föremålen uppgår idag till cirka 11 000 objekt ända från 1600-talet till 1900-talet och speglar Kristinestad och invånarnas historia.

År 2002 tog Kristinestads museiväsende över museet.

Den gamla likvagnen har väckt blandade känslor när den dragits genom Valsberg, här är det Annica Lind och hennes häst Poverik som drar vagnen i nutid.

Det finns också andra platser i Sydösterbotten där spökhistorierna lever kvar. En av dem är Valsberg i Övermark, där man alltid har haft respekt för likhuset med likvagnen. Den finns vid hembygdsgården, som tidigare var byns skola.


- Man var alltid skraj att gå förbi där som barn. Det var väl inga direkta spökhistorier, men mycket skrämselsnack, säger hembygdsforskaren Ralf Lind.


En av historierna som cirkulerade var att en häst dött tre dagar efter att den dragit likvagnen.


Det var tio kilometer till kyrkbyn och vagnen behövdes för att forsla liket till kyrkogården. Likadant var det i många andra österbottniska byar, men det är få som är så väl bevarad som den i Valsberg.  Vagnen är byggd 1926 och sista gången den användes var 1959.


På sommaren hade likvagnen hjul och på vintern medar. Det var oftast en anhörig som satt vid tömmarna. En son till en far eller en far till en son eller dotter.


En särskilt sedig häst kunde behövas för kyrkofärden, då nervösa hästar lätt skyggade för det ovanliga svarta ekipaget med sina slängade tofsar.


- Då hade man svarta tömmar, annars hade man alltid bruna när man körde häst, säger Annica Lind.


I sommar, efter att man städat upp likvagnen i Valsberg, passade hon på att dra den genom byn med en av sina hästar, Poverik, som är av samma finska ras som hästarna i byn var förr.


- Hästarna förr hade kanske lite mindre kroppsbyggnad, men det gick hur bra som helst. Hästen reagerade inte alls på likvagnen, säger Annica Lind.


En som såg ekipagets färd genom Valsberg var pensionerade prästen Peter Lassus, som bor i byn.


- Man inser hur mycket begravningssederna förändrats. På den tiden dog man hemma, där hela begravningshögtiden hölls och liket sjöngs ut, före färden till begravningsplatsen. I dag dör man på sjukhus och likbilen hämtar den döde, säger Peter Lassus.


TEXT o FOTO: TOM JUSLIN

Museivärdarna Margaretha Reinlund och Erkki Kallio får många frågor om spöken på Carlsro. Och de kan berätta en hel del.

Stina Engvall har uppmärksammat hemskheter-na som inträffat i Kristinestad i utställningar på Galleri Gottorp.

På Carlsro i Kristinestad har man bevis för att någon rumsterar om i huset på nätterna, på Valsberg i Övermark berättas det om hästar som dött efter att de har dragit likvagnen och på Gottarp i Skrattnäs lever fasansfulla berättelser om fyra häxor som brändes på bål i Kristinestad vidare.


Spöken och spökberättelserna i Sydösterbotten lever vidare. Starkast är historierna om Carlsro, där det alltid påståtts ha spökat i det gamla kråkslottet, som nu är museum.


- Det finns en säng i ett rum på andra våningen, där man ser på överkastet att någon suttit. Fast vi sträcker till det så blir det grop i överkastet fast ingen befunnit sig i huset, säger Margaretha Reinlund.


En katolsk präst besökte huset en gång och fick en obehaglig känsla i rummet.


- Ingen hade berättat om spökhistorierna i huset, men när han kom in i just det här rummet blev han likblek och ville snabbt ut. ”Här har något fruktansvärt hänt”, sade han, berättar Margaretha.


Just spökhistorierna lockar besökare på sommaren till det väldigt speciella huset på fyra våningar, där det finns gott om skrymslen och vrån.


En som ordnar spökvandringar på Carlsro är Natalia Kaleva, som lämnade Ryssland för sin finske make 1992 och kom till Kristinestad.

Hon arbetade som museiguide på Carlsro och var med om några skräckblandade upplevelser. Det är telefoner som börjat ringa och en känsla ibland att vara iakttagen.


- I slutet av en dag, när alla besökare på Carlsro lämnat villan fick jag en känsla av att jag inte var ensam. Jag vände snabbt på huvudet och tittade över axeln. Jag blev lättad av att se mig själv i en gammal spegel, säger Natalia.


Det var då som idén om spökvandringarna startade och hon började samla in material. Nu ordnar hon spökvandringar inte bara på Carlsro, utan också i gränderna i trähusstaden Kristinestad.


I dag är spökvandringarna en trend i Europa och det ordnas ”Ghost Walk” i Prag, London, Stockholm, Oslo, Moskva, Tallinn och Riga. Även Helsingfors har sin ”Horror Walk”.


- Spökvandringen här är av den sorten. Det är gamla legender, konstiga händelser, övernaturliga saker och mord- och spökhistorier som jag hittat i historieböcker, gamla pressklipp och folklorehistorier, säger Natalia.



Inte så långt från Carlsro ligger Galleri Gottorp. Här finns från i sommar en utställning med häxhistorier från bygden.


- Fyra kvinnor anklagades för att vara häxor och brändes på bål inte så långt härifrån på 1600-talet. Utställningen handlar om häxbränningarna och hur Kristinestad såg ut på den tiden, säger Stina Engvall, som driver galleriet.


Där finns också hennes glas- och oljemålningar som är inspirerade av sagor och mytologi.

Förr kunde hästar skygga för den svarta likvagnen med hängande tofsar. Det gjorde inte Annica Linds häst Poverik.

Pensionerade prästen Peter Lassus har sett  hur begravningssederna förändrats.